Tumör? Check.

Den 9 februari var min mens en vecka sen.
Jag tog ett graviditets test som visade positivt. Jag var gravid.
Nästan alla utom jag var negativ till detta. Jag var överlycklig.
De säger att man inte kan älska ett embryo, att det inte är ett barn. Men när man väl har det i magen så är det ett barn och man älskar det direkt.
Jag köpte tusen olika babykläder, nappar och overaller och tänkte att det kan vara bra att ha, även i framtiden.

Men jag mådde inte illa. Jag var inte trött. Mamma sa att jag inte såg ut att vara gravid. Jag hade inte glansen i blicken. Något var inte som det skulle trodde hon.
Men jag blev tjock. Stor som ett hus. I 5:e veckan var jag lika stor som om min bebis varit 4 månader.
Jag hade väldigt ont, som mensvärk, vilket jag tolkade som att livmodern växte, och då ska det göra ont.
Jag tolkade min feta mage som svullna tarmar eftersom det var vad jag fått höra av alla andra blivande mammor på sajter.

Efter många om och men så blev beslutet till sist att göra en abort av olika skäl. Det kändes hemkst.
Jag fick en tid i tisdags och läkaren förklarade att hon skulle göra ett ultraljud och att jag sedan kunde ta den första tabletten som skulle framkalla ett "missfall".
Men riktigt så blev det inte.

Läkaren stirrade på ultraljudsskärmen i minst 5 minuter som om hon aldrig gjort detta tidigare.
Jag tittade på mamma som såg exakt lika bekymrad ut. Och sedan tillbaka på läkaren.
"Det är något fel här. Detta är ingen normal graviditet.." Var det enda jag fick ut av henne. Paniken började växa.
Jag undrade om barnet hade 5 armar eller något sådant.
En sköterska kallades in och hon tittade också med en rynka mellan ögonbrynen på skärmen.
En till läkare kom in och stirrade.
Jag frågade mamma var det var.
"Ingenting.." svarade hon.
Nähä, tänkte jag, då är det väl inga problem?
"Nej, alltså, det är ingenting. Det är tomt i din livmoder. Det är bara en rund sak med massa småprickar där."
Läkaren mumlade att det inte fanns några hjärtslag.
Då är bebisen död då. Det fanns inget jag kunde göra ändå, så jag behövde iallafall inte göra abort.
Men nej.

Eller jo, för bebisen var död. Om det ens funnits någon bebis så hade den dött efter bara några dagar.
Istället låg där en tumör i min livmoder och växte. Den hade dödat min bebis och tagit dess plats.

Efter läkaren hade förklarat allt för mig så tog de blodprov för att få svar på hur höga mina hormonvärden var. Hon skulle ringa mig senare under dagen och då skulle vi bestämma hur vi skulle göra.

Men ingen ringde och paniken växte sig stor när ingen ringde dagen efter heller. Mamma skrämde upp mig med att om det var dåliga nyheter brukade de inte ringa utan vilja berätta det själva face to face.
Innan jag gått därifrån på tisdagen hade en sköterska bokat en ny tid åt mig för att göra en piller-abort på tordagen om det visade sig att proven var bra.

Så jag kunde inte annat göra än att gå dit på tordagen utan att veta någonting.
När jag kom dit frågade sköterskan mig om min läkare ringt mig.
Nej, svarade jag, ingen har ringt mig.
Då skulle hon gå till en annan läkare snabbt och hämta resultaten eftersom min läkare var sjuk.
Sedan kom hon och hämtade mig.
Hon sa att proven var bra men att hon ville ta ett nytt akut-blodprov för att se om värderna stigit eller sjunkit.
Vi spånade på att jag kanske inte skulle äta något om det blev så att jag skulle opereras samma dag, eftersom det var det enda sättet att få ut tumören på.
Hon skickade ner mig att köpa lite dricka i fiket eftersom det skulle dröja en halvtimme tills en läkare kunde komma.
När jag var tillbaka sa en ny läkare att hon bokat in mig nästa morgon för operation klockan 7.20 och att ännu en annan läkare skulle utföra ingreppet.
Jag tackade och bockade och gav mig hem.
Jag skulle fasta från midnatt och trycka upp en tablett i muttan innan jag la mig, en tablett som skulle mjuka upp min livmodertapp så de lättare skulle ta sig in där.

När jag kom till väntrummet nästa morgon kom jag panikslaget på att jag glömt denna tablett. Tänk om de inte kunde göra det nu? Tänk om de måste såga upp mig för att ta sig in?
Jag sa ingenting om det när sköterskorna ville veta om jag hade frågor utan chansade allt på inget och hoppades att det skulle gå bra ändå.
De sa att det skulle dröja ett tag innan jag fick en sängplats, så jag smög in på toan och tryckte upp tabletten och la mig på soffan i väntrummet och somnade.

Halv nio väckte de mig och jag fick byta om till fula sjukhuskläder och lägga mig i en säng där de stack en nål i min arm och gav mig 5 smärtstillande inför operationen.
Efter ca. 45 minuter kom en ung tjej och en ung kille, en narkossköterska och en AT läkare, och körde iväg mig.
De var snälla, de tyckte mina tatueringar var fina och de satte plåsterliknande saker på mig. Jag vinkade hejdå till de när jag somnade.
En sekund senare vaknade jag och allt var klart. Jag var på uppvaket och en sköterska gav mig smärtstillande i armen för jag hade helt sjukligt förbannat ont i magen.
Jag var fortfarande yr från narkosen och babblade på om att jag hade opererat foten två gånger, att min systers pojkvän skulle bli läkare och frågade om hon stoppat saft i armen på mig.
Sköterskan sa att nu får du vara tyst för andra ligger också här varpå jag började gråta hysteriskt. Inte högt, men intenstivt.
Hon gick och satte sig bakom disken och glodde på mig tills jag drog täcket över huvudet och grät lite högre.
Då frågade hon om hon skulle ringa mamma och jag snyfade fram ett ja.
Mamma kom efter vad som kändes som en evighet men egentligen bara var en kvart.
Hon satt bredvid mig medan jag somnade och vaknade av och till och till slut kom en sköterska och gav mig varm choklad och en macka.
Sedan fick jag klä på mig igen och läkaren kom för att säga att allt gått bra och att provsvaren skulle komma hem till mig om 3 veckor.
Vi for hem och i bilen började jag må sjukt illa och fick mer ont. Varje gupp i vägen var ett helvete.
Hemma låg jag i soffan och skrek ner i kudden. Det var som mensvärk x100.
Mamma sa att det var livmodern som drog ihop sig, som när man fått barn.

Morgonen efter, i lördags vaknade jag och hade inte ont någonstans på hela kroppen. Jag blödde inte längre heller.
Det har hållt i sig idag också.

Så var det med det.
I tisdags hade jag helt plötsligt en tumör istället för en bebis och i fredags var den borta.
Allt har gått hemskt fort.
Fysiskt mår jag hur bra som helst, psykiskt är det värre. Men det går över så småningom.

Vad har ni gjort den senaste tiden då?

Kommentarer
Postat av: A

du vet att jag alltid finns för dig 0760541055!

2011-03-06 @ 19:43:16
Postat av: Alicia

Oj =( Jag är helt mållös, vet inte vad jag kan säga mer än att jag hoppas du mår bättre och att allt ordnar sig

2011-03-06 @ 21:38:42
URL: http://lovelyalicia.blogg.se/
Postat av: Emmapemma

Sötis, inte vara sjuk...det tycker jag inte om, måste träffa dig snart det var på tok för länge sen.

En liten krya på dig- och må bra-kram :)

2011-03-07 @ 15:14:41
URL: http://emmasjonsson.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0